Baron Antoine-Jean Gros (16 March 1771 ?C 25 June 1835), also known as Jean-Antoine Gros, was both a French History and neoclassical painter. Born in Paris, Gros began to learn to draw at the age of six from his father, who was a miniature painter, and showed himself as a gifted artist. Towards the close of 1785 Gros, by his own choice, entered the studio of Jacques-Louis David, which he frequented assiduously, continuing at the same time to follow the classes of the College Mazarin. Bataille d´Aboukir, 25 juillet 1799, 1806, (detail).The death of his father, whose circumstances had been embarrassed by the French Revolution, threw Gros, in 1791, upon his own resources. He now devoted himself wholly to his profession, and competed (unsuccessfully) in 1792 for the grand prix. About this time, however, on the recommendation of the École des Beaux Arts, he was employed on the execution of portraits of the members of the National Convention, and disturbed by the development of the Revolution, Gros left France in 1793 for Italy.  Related Paintings of antoine jean gros :. | Marie Therese Charlotte of France | la revue de louis av champ-de -mars | Bridge of Arcole | Duchesse dAngouleme | Madame Pasteur |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johann Georg von Dillis
(born Gmain, December 26, 1759 - died Munich, September 28, 1841) was a German painter. Son of a gamekeeper and forester, he was educated in Munich with support from the prince-elector of Bavaria. Initially he was trained for the priesthood, but by 1786 his real interest, art, was beginning to be developed, and he taught drawing both at court and to private families. In 1790 he was appointed inspector of the Hofgarten Galerie, the princely collection. He continued in a curatorial role for the Bavarian court for much of the rest of his career; this allowed him some freedom to travel and expand his knowledge of European art. In 1792 he traveled to Dresden, Prague, and Vienna, and in 1794 he made his first trip to Italy, where he made watercolor studies from nature. A further trip to Italy followed in 1805, and brought him to Rome, where he met Pierre-Henri de Valenciennes, who introduced him to the idea of painting in open air. He studied the work of Simon Denis and Joseph Mallaord William Turner, and encountered Washington Allston. The next year, in Paris, he saw oil sketches by Jean-Joseph-Xavier Bidauld, and with Ludwig, the crown prince visited the Musee Napoleon; he would later advise the prince on collecting and other matters artistic, remaining in this capacity for the rest of his life. He also made several trips to Italy to purchase art for the royal collection. In 1816 he was made responsible for packing and returning to Munich from Paris art stolen from Bavaria by Napoleon. In the fall of 1817 he and Ludwig traveled to Sicily before spending four months in Rome. Dillis helped to shape the collections of the Alte Pinakothek, which opened in 1836. He died in Munich in 1841.
George Chinnery
1774-1852,English painter. Although long rumoured to be Irish, Chinnery was brought up in London, where he showed a precocious talent as a portrait painter in the traditions of Romney and Cosway. His grandfather, the calligrapher William Chinnery sr, was the author of Writing and Drawing Made Easy, Amusing and Instructive (London, 1750); his father, William jr, was also a writing master, and exhibited portraits at the Free Society of Artists. George entered the Royal Academy Schools in 1792